Vi har väl alla varit med om att vi glömmer saker. Det känns ofta både pinsamt och svårt. Om du har en kognitiv hjärnsjukdom som demens är detta en del av vardagen. Och om du själv inte klarar att komma ihåg vad du har upplevt och gillar, eller inte kan förmedla det, är det enormt viktigt att de omkring dig kan hjälpa dig med detta.
Dagcentren i Staffanstorp har tagit ett stort steg i att hjälpa sina användare genom att implementera den digitala tjänsten från VilMer, MinMemoria. Genom att dela livshistorier, bilder och information digitalt har personalen fått en djupare förståelse för användarnas intressen och vanor. Detta har gjort det möjligt för de anställda att skapa fler meningsfulla aktiviteter och berikande samtal med användarna, samtidigt som kommunikationen med anhöriga har blivit enklare och oftare.
På dagcentren Magnoliaträffen och Villa Magnolia i Staffanstorp har de tidigare samlat in information om användarna på pappersformulär. Formuläret innehöll många frågor om användarens liv och vad som är viktigt för dem. Denna information berättar mycket om användarens identitet, vilka vanor de har och vad de föredrar när det gäller bland annat mat, musik, samtalsämnen och aktiviteter. Det är värdefull information som sedan används för att ge bästa möjliga omsorg.
Men att fylla i livshistorien på pappersformulär har sina utmaningar. Det kan ta lång tid, och ibland glömmer folk att lämna in det till avdelningen. Driftsledare Eva Elgan såg möjligheterna att förbättra arbetssättet genom att digitalisera livshistorien. Med VilMer kan anhöriga lägga in lite information i taget, när det passar dem. De kan också bjuda in fler anhöriga att delta i att digitalisera livshistorien. Tidigare var det ofta bara en person som fyllde i formuläret, till exempel en make eller maka. Nu kan även vänner, barn och barnbarn vara involverade, vilket gör livshistorien mycket mer levande och med fler kompletterande perspektiv.
Eva berättar att även kvaliteten på samtalen och aktiviteterna har blivit bättre sedan de började använda VilMer.
— Under sommaren märkte vi till exempel att våra vikarier snabbt lärde känna användarna bättre, då de lätt kunde hitta ämnen att prata med dem om. Det blir enklare att anpassa aktiviteterna när man har mer information lätt tillgänglig, förklarar hon.
Genom att skicka meddelanden i lösningen och informera om vad de gör på dagcentren, har de fått ett nytt sätt att kommunicera. Hanna Malm, som arbetar som gruppledare, berättar att de tidigare skickade dagsbrev med information till de anhöriga.
— Breven nådde egentligen inte fram till de anhöriga. De glömdes bland annat i jackfickor och det blev svårt att nå alla. Processen att skapa dessa var också mer komplicerad, och det var mestadels allmän information som skrevs ut, förklarar hon.
I lösningen kan de nu skicka ut till flera personer på en gång, direkt med mobiltelefonen. De kan dela bilder av vad de har gjort tillsammans under dagen, och det är mycket lättare att skicka personliga hälsningar. En kommentar de har hört från anhöriga är: "Åh, så mycket ni gör," lägger Hanna till.
Anhöriga kan också enkelt skicka meddelanden och bilder till dagcentret, något de upplever som mycket användbart.
— Det synliggör mycket av det som görs, och de flesta har minst två anhöriga som aktivt delar i gästboken, säger hon.
Hanna berättar också att det är särskilt roligt att användare med familjemedlemmar utomlands nu har mer kontakt med dem än tidigare, eftersom det nu är enklare att följa varandras vardag.
Efter bara sex månader passerade Staffanstorp 1000 meddelandeutbyten i lösningen.
– Det är ett stort lyft, säger Hanna stolt.
– Om du har en hjärnsjukdom som demens är det svårt att berätta vad som gjordes i de dagliga aktiviteterna. Genom att informera anhöriga med bilder och text blir det lättare att återuppliva minnen och ha bättre samtal hemma, och hjälpa personen där också, förklarar hon.
– Många anhöriga gillar och kommenterar också på meddelandena, så att vi som personal får bekräftat att informationen har nått dem, vilket är mycket positivt. Personalen tycker att det är ett bra och enkelt system att arbeta i, berättar Hanna nöjt.
Avslutningsvis säger Hanna att hon hoppas att denna nya metod blir standard inom äldreomsorgen, och att fler verksamheter använder sig av möjligheten.
Att dokumentationen de lagrar digitalt kan följa användaren till andra omsorgstjänster är också en stor vinst för både användaren själv, de anhöriga och omsorgstjänsten.
– Den som använder sig av ett dagcenter får ofta också hemtjänst, och sedan flyttar de kanske till ett vårdhem när vårdbehovet blir för stort för att kunna bo hemma. Att slippa fylla i samma formulär 3–4 gånger skulle vara en stor förbättring, anser hon.
Demens är ett samlingsnamn för många olika sjukdomar och skador som påverkar hjärnan. Symtom kan vara problem med att minnas, fatta beslut, planera och orientera sig. Det kan också handla om praktiska problem, bristande omdöme eller brist på initiativ.
Demens är inte en del av normal åldrande, men är mer vanligt vid hög ålder.
Att veta vem personen är bortom sjukdomen och få det dokumenterat i en livshistoria är helt avgörande för att lyckas med personcentrerad vård.
Vi har väl alla varit med om att vi glömmer saker. Det känns ofta både pinsamt och svårt. Om du har en kognitiv hjärnsjukdom som demens är detta en del av vardagen. Och om du själv inte klarar att komma ihåg vad du har upplevt och gillar, eller inte kan förmedla det, är det enormt viktigt att de omkring dig kan hjälpa dig med detta.
Dagcentren i Staffanstorp har tagit ett stort steg i att hjälpa sina användare genom att implementera den digitala tjänsten från VilMer, MinMemoria. Genom att dela livshistorier, bilder och information digitalt har personalen fått en djupare förståelse för användarnas intressen och vanor. Detta har gjort det möjligt för de anställda att skapa fler meningsfulla aktiviteter och berikande samtal med användarna, samtidigt som kommunikationen med anhöriga har blivit enklare och oftare.
På dagcentren Magnoliaträffen och Villa Magnolia i Staffanstorp har de tidigare samlat in information om användarna på pappersformulär. Formuläret innehöll många frågor om användarens liv och vad som är viktigt för dem. Denna information berättar mycket om användarens identitet, vilka vanor de har och vad de föredrar när det gäller bland annat mat, musik, samtalsämnen och aktiviteter. Det är värdefull information som sedan används för att ge bästa möjliga omsorg.
Men att fylla i livshistorien på pappersformulär har sina utmaningar. Det kan ta lång tid, och ibland glömmer folk att lämna in det till avdelningen. Driftsledare Eva Elgan såg möjligheterna att förbättra arbetssättet genom att digitalisera livshistorien. Med VilMer kan anhöriga lägga in lite information i taget, när det passar dem. De kan också bjuda in fler anhöriga att delta i att digitalisera livshistorien. Tidigare var det ofta bara en person som fyllde i formuläret, till exempel en make eller maka. Nu kan även vänner, barn och barnbarn vara involverade, vilket gör livshistorien mycket mer levande och med fler kompletterande perspektiv.
Eva berättar att även kvaliteten på samtalen och aktiviteterna har blivit bättre sedan de började använda VilMer.
— Under sommaren märkte vi till exempel att våra vikarier snabbt lärde känna användarna bättre, då de lätt kunde hitta ämnen att prata med dem om. Det blir enklare att anpassa aktiviteterna när man har mer information lätt tillgänglig, förklarar hon.
Genom att skicka meddelanden i lösningen och informera om vad de gör på dagcentren, har de fått ett nytt sätt att kommunicera. Hanna Malm, som arbetar som gruppledare, berättar att de tidigare skickade dagsbrev med information till de anhöriga.
— Breven nådde egentligen inte fram till de anhöriga. De glömdes bland annat i jackfickor och det blev svårt att nå alla. Processen att skapa dessa var också mer komplicerad, och det var mestadels allmän information som skrevs ut, förklarar hon.
I lösningen kan de nu skicka ut till flera personer på en gång, direkt med mobiltelefonen. De kan dela bilder av vad de har gjort tillsammans under dagen, och det är mycket lättare att skicka personliga hälsningar. En kommentar de har hört från anhöriga är: "Åh, så mycket ni gör," lägger Hanna till.
Anhöriga kan också enkelt skicka meddelanden och bilder till dagcentret, något de upplever som mycket användbart.
— Det synliggör mycket av det som görs, och de flesta har minst två anhöriga som aktivt delar i gästboken, säger hon.
Hanna berättar också att det är särskilt roligt att användare med familjemedlemmar utomlands nu har mer kontakt med dem än tidigare, eftersom det nu är enklare att följa varandras vardag.
Efter bara sex månader passerade Staffanstorp 1000 meddelandeutbyten i lösningen.
– Det är ett stort lyft, säger Hanna stolt.
– Om du har en hjärnsjukdom som demens är det svårt att berätta vad som gjordes i de dagliga aktiviteterna. Genom att informera anhöriga med bilder och text blir det lättare att återuppliva minnen och ha bättre samtal hemma, och hjälpa personen där också, förklarar hon.
– Många anhöriga gillar och kommenterar också på meddelandena, så att vi som personal får bekräftat att informationen har nått dem, vilket är mycket positivt. Personalen tycker att det är ett bra och enkelt system att arbeta i, berättar Hanna nöjt.
Avslutningsvis säger Hanna att hon hoppas att denna nya metod blir standard inom äldreomsorgen, och att fler verksamheter använder sig av möjligheten.
Att dokumentationen de lagrar digitalt kan följa användaren till andra omsorgstjänster är också en stor vinst för både användaren själv, de anhöriga och omsorgstjänsten.
– Den som använder sig av ett dagcenter får ofta också hemtjänst, och sedan flyttar de kanske till ett vårdhem när vårdbehovet blir för stort för att kunna bo hemma. Att slippa fylla i samma formulär 3–4 gånger skulle vara en stor förbättring, anser hon.
Demens är ett samlingsnamn för många olika sjukdomar och skador som påverkar hjärnan. Symtom kan vara problem med att minnas, fatta beslut, planera och orientera sig. Det kan också handla om praktiska problem, bristande omdöme eller brist på initiativ.
Demens är inte en del av normal åldrande, men är mer vanligt vid hög ålder.
Att veta vem personen är bortom sjukdomen och få det dokumenterat i en livshistoria är helt avgörande för att lyckas med personcentrerad vård.
