Personliga bilder väckte minnen och lade grunden för samtal som annars kanske inte skulle ha uppstått.
Det är ett av resultaten i en ny svensk studie som publicerats i tidskriften Digital Health. Studien följde personal och deltagare vid två dagverksamheter för personer med demens under en åtta månader lång testperiod, där MinMemoria, som är en funktion i VilMer Aktivitetsplan, användes som ett komplement eller alternativ till traditionella skriftliga livsberättelser.
Forskarna observerade bland annat att personliga bilder bidrog till ökad igenkänning, fler initiativ från deltagarna och rikare samtal mellan personer med demens och omsorgspersonal.
Ett återkommande resultat i studien var att bilder ofta fungerade bättre än enbart text.
Bilderna väckte minnen av familj, arbete, intressen och tidigare upplevelser, och deltagarna började ofta berätta historier på eget initiativ. Forskarna beskriver hur personliga fotografier utlöste både samtal och reflektioner som gick långt utöver det som faktiskt avbildades.
— Det är lätt att tänka på demens som något som handlar om det man förlorar. Den här studien påminner oss om hur mycket som fortfarande finns kvar. När en bild väcker ett minne eller en berättelse får personen möjlighet att vara sig själv – inte bara en patient, säger Øystein Landgraff, vd för VilMer.
Studien visar också att användningen av digitala livsberättelser stärkte både verbal och icke-verbal kommunikation. Forskarna observerade leenden, skratt, ögonkontakt, pekande och beröring när deltagarna använde MinMemoria. Flera visade större engagemang och delaktighet i samtalen, även när de hade begränsat språk eller svårigheter att uttrycka sig verbalt.
Forskarna beskriver hur de digitala livsberättelserna bidrog till mer jämlika samtal, där personer med demens i större utsträckning kunde styra innehållet och ta aktiv del i kommunikationen.
— Vi är inte förvånade över resultaten. Fynden i studien understryker bakgrunden till varför vi levererar den här tjänsten från början. Det är ändå intressant att se forskarna beskriva hur deltagarna själva tog fler initiativ. Det handlar inte bara om att plocka fram minnen, utan om att ge människor möjlighet att delta aktivt i samtal och relationer, säger Landgraff.
Ett annat resultat var betydelsen av den digitala ”gästboken” i MinMemoria. Anhöriga kunde dela bilder och kommentarer direkt i lösningen, vilket skapade nya samtalsämnen och stärkte kontakten mellan familjen och dagverksamheten.
Flera av deltagarna uppskattade möjligheten att följa anhöriga som bodde långt bort, samtidigt som familjen fick en inblick i deras vardag.
Forskarna lyfter fram detta som ett viktigt sätt att stärka relationen mellan personen med demens, anhöriga och omsorgstjänsterna.
I artikeln beskriver forskarna digitala livsberättelser som en form av ”biografiskt individualiserat omsorgsstöd”. Poängen är enkel: När omsorgspersonal får insikt i människan bakom diagnosen blir det lättare att skapa goda samtal, bygga relationer och anpassa aktiviteter och stöd efter individen.
— När omsorgspersonal har begränsat med tid blir det extra värdefullt med verktyg som gör det lättare att lära känna personen bakom diagnosen. Personcentrerad omsorg handlar i stor utsträckning om relationer, och relationer börjar ofta med en berättelse, säger Landgraff.
Forskarna betonar samtidigt att studien är liten. Totalt deltog 12 personer med demens och fem medarbetare vid två dagverksamheter i Sverige. Studien var inte heller en implementering av lösningen, utan en testperiod där digitala livsberättelser prövades under åtta månader.
— Den här studien visar hur teknik kan bidra till mer meningsfulla möten mellan människor. Det tycker vi är spännande, säger Landgraff.
Forskarna efterlyser mer forskning om hur digitala livsberättelser kan användas i praktiken, men drar slutsatsen att lösningen bidrog till känslomässigt meningsfulla möten, ökad social kontakt och mer personcentrerad kommunikation.
Personliga bilder väckte minnen och lade grunden för samtal som annars kanske inte skulle ha uppstått.
Det är ett av resultaten i en ny svensk studie som publicerats i tidskriften Digital Health. Studien följde personal och deltagare vid två dagverksamheter för personer med demens under en åtta månader lång testperiod, där MinMemoria, som är en funktion i VilMer Aktivitetsplan, användes som ett komplement eller alternativ till traditionella skriftliga livsberättelser.
Forskarna observerade bland annat att personliga bilder bidrog till ökad igenkänning, fler initiativ från deltagarna och rikare samtal mellan personer med demens och omsorgspersonal.
Ett återkommande resultat i studien var att bilder ofta fungerade bättre än enbart text.
Bilderna väckte minnen av familj, arbete, intressen och tidigare upplevelser, och deltagarna började ofta berätta historier på eget initiativ. Forskarna beskriver hur personliga fotografier utlöste både samtal och reflektioner som gick långt utöver det som faktiskt avbildades.
— Det är lätt att tänka på demens som något som handlar om det man förlorar. Den här studien påminner oss om hur mycket som fortfarande finns kvar. När en bild väcker ett minne eller en berättelse får personen möjlighet att vara sig själv – inte bara en patient, säger Øystein Landgraff, vd för VilMer.
Studien visar också att användningen av digitala livsberättelser stärkte både verbal och icke-verbal kommunikation. Forskarna observerade leenden, skratt, ögonkontakt, pekande och beröring när deltagarna använde MinMemoria. Flera visade större engagemang och delaktighet i samtalen, även när de hade begränsat språk eller svårigheter att uttrycka sig verbalt.
Forskarna beskriver hur de digitala livsberättelserna bidrog till mer jämlika samtal, där personer med demens i större utsträckning kunde styra innehållet och ta aktiv del i kommunikationen.
— Vi är inte förvånade över resultaten. Fynden i studien understryker bakgrunden till varför vi levererar den här tjänsten från början. Det är ändå intressant att se forskarna beskriva hur deltagarna själva tog fler initiativ. Det handlar inte bara om att plocka fram minnen, utan om att ge människor möjlighet att delta aktivt i samtal och relationer, säger Landgraff.
Ett annat resultat var betydelsen av den digitala ”gästboken” i MinMemoria. Anhöriga kunde dela bilder och kommentarer direkt i lösningen, vilket skapade nya samtalsämnen och stärkte kontakten mellan familjen och dagverksamheten.
Flera av deltagarna uppskattade möjligheten att följa anhöriga som bodde långt bort, samtidigt som familjen fick en inblick i deras vardag.
Forskarna lyfter fram detta som ett viktigt sätt att stärka relationen mellan personen med demens, anhöriga och omsorgstjänsterna.
I artikeln beskriver forskarna digitala livsberättelser som en form av ”biografiskt individualiserat omsorgsstöd”. Poängen är enkel: När omsorgspersonal får insikt i människan bakom diagnosen blir det lättare att skapa goda samtal, bygga relationer och anpassa aktiviteter och stöd efter individen.
— När omsorgspersonal har begränsat med tid blir det extra värdefullt med verktyg som gör det lättare att lära känna personen bakom diagnosen. Personcentrerad omsorg handlar i stor utsträckning om relationer, och relationer börjar ofta med en berättelse, säger Landgraff.
Forskarna betonar samtidigt att studien är liten. Totalt deltog 12 personer med demens och fem medarbetare vid två dagverksamheter i Sverige. Studien var inte heller en implementering av lösningen, utan en testperiod där digitala livsberättelser prövades under åtta månader.
— Den här studien visar hur teknik kan bidra till mer meningsfulla möten mellan människor. Det tycker vi är spännande, säger Landgraff.
Forskarna efterlyser mer forskning om hur digitala livsberättelser kan användas i praktiken, men drar slutsatsen att lösningen bidrog till känslomässigt meningsfulla möten, ökad social kontakt och mer personcentrerad kommunikation.
VilMer Hverdagsvenn er en aktivitetstjeneste som sikrer en mer aktiv og sosial hverdag for eldre som har behov for litt ekstra støtte eller samvær. En hverdagsvenn forplikter seg til å besøke en eldre person på faste tidspunkter én eller flere ganger hver uke. De bidrar med helsefremmende og forebyggende aktivitet, både fysisk og sosialt. Tilbudet gjelder i hele Norge.
